Om två veckor är det dags för Stockholm Vattenfall World triathlon. Jag ska köra sprintdistansen (som jag skrivit om här) men har inte alls tränat som jag borde i sommar. Tog därför med cykeln till föräldrarnas sommarstuga för att testa ett eget triathlon med alla tre distanser och alla växlingar. I min ensamhet var det tänkt. Men min svåger hade hört talas om Nävertjäls triathlon utanför Ö-vik, just idag då jag hade tänkt köra min egen träning. Och när det fanns platser kvar, och min man Mats dessutom ställde upp som moraliskt stöd, ja, då var jag plötsligt anmäld. Med ett och ett halvt dygns framförhållning.

Nävertjäl är en liten by som arrangerar den mest charmanta triathlontävlingen (inte för att jag testat någon annan, men detta måste vara svårslaget). Distanserna är lite kortare än i en sprint, vilket passade mig utmärkt. Däremot kändes mördarbacken i början av cykeldelen och slutet av springningen lite… onödig. Den var mördande. Framför allt i det fantastiskt varma vädret.

Vi började med 350 meter simning (vilket gick rätt bra för mig), sedan 17 km cykel (hälften grus, hälften asfalt, hyfsat kuperat) och avslutningsvis 4 km spring. Springningen var jag minst nervös över men jag tog helt slut när jag skulle springa. Mitt flås var helt borta. Riktigt tungt. Förlorade också mycket tid i växlingarna. Märks att jag är nybörjare deluxe. Slutade som 11 av 22 damer (ska vi nödvändigtvis räkna med herrarna så blev jag 37:a av 58). Totaltid på 1.13.18.

Men även om det var något av det jobbigaste jag gjort (springningen), så var det en fantastisk känsla – efteråt. Nästa år får vi nog planera semestern utifrån Nävertjäls triathlon. Och se till att träna så att tiden blir något att vara lite mer stolt över.

Fast först en ny triathlon om bara två veckor…

PS. Örnsköldsviks Allehanda har skrivit om den varma och kuperade tävlingen här.

Inför starten, när det fortfarande kändes lätt
  • Facebook
  • Twitter
  • Google+
  • Pinterest
  • reddit
  • LinkedIn

Inför starten, när det fortfarande kändes lätt

På väg ner mot simningen, nerför mördarbacken som inte ser lika brant ut som den kändes
  • Facebook
  • Twitter
  • Google+
  • Pinterest
  • reddit
  • LinkedIn

På väg ner mot simningen, nerför mördarbacken som inte ser lika brant ut som den kändes

Upp från det 28-gradiga vattnet. Det var riktigt varmt.
  • Facebook
  • Twitter
  • Google+
  • Pinterest
  • reddit
  • LinkedIn

Upp från det 28-gradiga vattnet. Det var riktigt varmt.

På väg på cykeln, för 16 km på hälften grus, hälften asfalt
  • Facebook
  • Twitter
  • Google+
  • Pinterest
  • reddit
  • LinkedIn

På väg på cykeln, för 16 km på hälften grus, hälften asfalt

Växling till springning - det absolut tuffaste
  • Facebook
  • Twitter
  • Google+
  • Pinterest
  • reddit
  • LinkedIn

Växling till springning – det absolut tuffaste

I början kunde jag ta några springsteg...
  • Facebook
  • Twitter
  • Google+
  • Pinterest
  • reddit
  • LinkedIn

I början kunde jag ta några springsteg…

Vi kom i mål!!! Och även om det inte var några höjdartider är vi väldigt nöjda.
  • Facebook
  • Twitter
  • Google+
  • Pinterest
  • reddit
  • LinkedIn

Vi kom i mål!!! Och även om det inte var några höjdartider är vi väldigt nöjda.

Nöjd
  • Facebook
  • Twitter
  • Google+
  • Pinterest
  • reddit
  • LinkedIn

Nöjd! Jag har genomfört mitt livs första triathlon!

Här innan start med Maria Gustafsson som kom tvåa i damklassen
  • Facebook
  • Twitter
  • Google+
  • Pinterest
  • reddit
  • LinkedIn

Här innan start med Maria Gustafsson som kom tvåa i damklassen

Men vad hade vi gjort utan vår fantastiska supporterklubb? Mina föräldrar Maj-Britt och Tore, min syster Monica (tillika fotograf) och systerson Zebastian. Välbehövliga heja-rop efter vägen.
  • Facebook
  • Twitter
  • Google+
  • Pinterest
  • reddit
  • LinkedIn

Men vad hade vi gjort utan vår fantastiska supporterklubb? Mina föräldrar Tore och Maj-Britt, min syster Monica (tillika fotograf) och systerson Zebastian. Välbehövliga heja-rop efter vägen.

 

Pin It on Pinterest

Share This