Han är enormt saknad. Hyllningarna finner inga gränser. Sidorna på Facebook för att hedra hans minne, RIP Stefan Liv, är många och har hundratusentals anhängare. Kvällens hockeymatch hade tydligen en enormt känslosam nationalsång.

Läser en otroligt fin krönika. Om att det inte blev tid att säga det man borde ha sagt. Det är ex-journalisten Robban Tjernberg som reflekterar över alla möten med Stefan Liv och det som ändå aldrig blev sagt. Så otroligt tänkvärd. För oss alla. Jag vet exakt hur det känns. När ett liv släktes och jag precis skulle skriva det där brevet och förklara allt. Men det blev försent. Han fick aldrig brevet.

Det är så dumt att tänka imorgon, sen, någon annan dag, inte nu… Den stunden kanske aldrig kommer. Stunden att säga att man tycker om någon. Att någon har betytt mycket för just mig. Jag blir så glad varje gång jag hör ett vänligt och ärligt ord som kommer från hjärtat. Men det jag tänker är att jag borde bli mer uppmärksam på att säga det själv. Så att jag aldrig mer hamnar i “Om jag ändå hade hunnit säga tack”.

Pin It on Pinterest

Share This