Hon har fått världens mäktigaste män att hoppa. Inte Margaret Thatcher. Hon förstod inte varför hon skulle. Ändå. Stina Dabrowski är värd all beundran. När hon berättar om sina erfarenheter lyssnar man. Andäktigt. Hon har gjort en journalistisk resa som få kan stoltsera med. Och hon berättar med stor ödmjukhet och distans. Att anledningen till att hon fått så många åtråvärda intervjuer är hårt arbete. Ett researcharbete utan dess like, och tjat. De flesta har tackat nej. Ändå har hon fortsatt tjata. Det har lönat sig. Vilka intervjuer hon har gjort.

Stina berättar att hemligheten för att lyckas är att lyssna och vara närvarande. Men att när vi intervjuar någon så lyssnar vi bara på tjugo procent av svaret, resten av tiden funderar vi på vad vi ska fråga eller säga härnäst. Istället för att lyssna aktivt och vara, just, närvarande. Smärtsamt. Uj, vad jag känner igen mig. Hon sa också att man därför ska sätta sig på sin fusklapp. Den ska man kunna. Så att man kan lyssna. Och vara närvarande.

Hon avslöjade att hon oftast bara visste om den allra första frågan. Resten av intervjun styrdes av svaren från den intervjuade. Och jag tänker att det kan väl ändå inte vara riktigt så. Med hennes gedigna researcharbete har hon frågorna i bakfickan, som kan rädda den mest pinsamma situation. För det är väldigt mycket det som det handlar om. Att vara så pass förberedd att man kan sitt ämne, sin intervjuperson, för att vara helt och fullt närvarande i stunden. Ställa de mest relevanta frågorna. Och kunna sitta på fusklappen.

Pin It on Pinterest

Share This