Det är inne att prata mångfald. När jag scannar mitt twitterflöde ser jag att det är fler konferenser än Pactadagarna i Malmö (där jag precis varit moderator) som i veckan behandlat ämnet. Kanske för att det är så viktigt, bra och lönsamt – om man vågar kringgå den rädsla och osäkerhet som så ofta förlamar. För vi har kommit en väldigt kort bit på den väg vi behöver vandra när det gäller att ta tillvara allas olika kompetenser och förmågor och bakgrunder och synsätt…

Özz Nujen är min favoritstå-uppare just för att han alltid levererar så tänkvärda aha-upplevelser rappt, roligt och samtidigt seriöst. Det var en sann ära att stå på samma scen som honom. I sin föreläsning “Mångfald eller enfald” är han bättre än någonsin. Sätter fingret på våra fördomar. Att vi har mycket lättare att prata OM mångfald än att prata MED varandra. Att vi bara ser invandringsproblem och inte möjligheter. Att vi alla är kroniska rasister och att det inte finns något vaccin mot det, bara bromsmedicin: kunskap och nyfikenhet. Och att även om lika barn leka bäst, så hittar olika barn på olika lekar. Med mångfald ökar innovationen. Vilket alla tjänar på.

Under panelsamtalet idag tog Behrang Miri upp samma sak som Özz. Att det är helt felaktigt att prata om invandrare och ge människor en status utifrån en mycket kort del av deras liv: då de vandrade in. Sedan har de slutat vandra, men vi pratar ändå om 1:a, 2:a, 3:e generationens invandrare… Som att de inte hör hemma här…

Per Widlundh på Räddningstjänst syd arbetar mycket med att öka mångfalden och jämställdheten inom ett yrke som har sin mycket tydliga stereotypa bild. Brandmannen. En stark och rejäl – man. Där tillämpar man inte kvotering, men positiv särbehandling för att få in fler tjejer. Det vill säga att av dem som klarat alla tester, även fystester, så tar man direkt in alla tjejer. På så sätt ökas jämställdheten långsamt. Men det är under många protester, såväl utifrån som inifrån de egna leden. Det är inte smärtfritt att bryta ny mark.

Catharina Bildt (som bland annat jobbat med Erik Ullenhag och Nyamko Sabuni i förra regeringen) poängterade bland annat vikten av långsiktighet och att sätta tydliga mål. Utan mål kommer vi inte framåt.

Carin Götblad är min stora behållning från de här dagarna. Vilken styrka, skärpa och samtidigt mjukhet hon har. Med humor och charm berättade hon om sitt framgångsrika ledarskap och av att driva förändring i komplexa organisationer. Hur hon tacklat att bli ifrågasatt – oftast med ett leende och utan att rucka på sina beslut. Hon menar att vi borde ställa högre krav på människors allmänbildning så att de lämnar sina inskränkta fördomar. Och att när det blir bråk och osämja ska man inte se det negativt, utan som ett tillfälle då man kan kliva fram och berätta vad man står för. Konsten att vända det jobbiga till något positivt. ”Det finns människor jag kallar chefsätare, de blir aldrig nöjda. Ägna inte någon tid åt dem, om du är chef, ta bort dem” var ett av hennes många råd. Det hon uppehöll sig mest vid var att involvera medarbetare tidigt i processen, låta dem komma med lösningar och uppmuntra förslag. Om man snabbt visar att engagemang lönar sig, så kommer engagemanget att öka. Även inom mångfaldsfrågor.

Det här är inte den första konferensen om mångfald jag modererar. Senast var det för ett par veckor sedan på Styrelsebalansdagen. Det är heller inte den sista. Redan i Almedalen kommer jag att leda ett seminarium tillsammans med Pacta i ämnet. Och jag fortsätter gärna att vara en del i samtalet. För samtalet behöver fortsätta. Bara det inte stannar vid samtal. Det är först när orden blir handling som det blir förändring.

Carin Götblad
  • Facebook
  • Twitter
  • Google+
  • Pinterest
  • reddit
  • LinkedIn
2015-05-28 12.13.46
  • Facebook
  • Twitter
  • Google+
  • Pinterest
  • reddit
  • LinkedIn
2015-05-28 14.45.23-1
  • Facebook
  • Twitter
  • Google+
  • Pinterest
  • reddit
  • LinkedIn

Pin It on Pinterest

Share This