Såg ett klipp på Youtube och av någon anledning så fanns detta klipp som rekommenderat i högerkolumnen bredvid. Mats Sundins ceremoni när han pensioneras i Toronto. Och det kom en, eller rättare sagt mer än ett par, tårar när jag såg klippet. Tänk att få bli så otroligt hyllad så för det du gjort i ditt jobb. Att inte ens kunna köra tacktalet utan att bli avbruten av hurrarop. Det är nog få förunnat. Att han sedan med sådant eftertryck tackade sin fru, sin bästa vän, bidrog till ytterligare en tår.

Och tanken är nog nyttig. Hur vill jag bli ihågkommen när det en dag är dags för min pension? För vad vill jag bli ihågkommen? Har precis haft ett mycket inspirerande möte i en av Stockholms högt belägna barer (borde ha möten i barer mycket oftare). En tanke som behandlades var ett möjligt samarbete oss emellan, för att det vore så roligt att ha gjort det. Kanske en högtflygande tanke men verkligen något som vore så roligt att bli ihågkommen för. Jag hoppas att ett par av de drömmarna vi pratade om blir verklighet. Jag tror att det har potential att lyckas.

Det är ett nytt år. En möjlighet att tänka nytt lite mer än vanligt. För visst är det så att det är lättare att tänka nytt när det är ett nytt år? Och jag hoppas att jag vågar tänka lite högre och lite nyare i år än tidigare år. För just nu vill jag inte pensioneras. Jag är inte redo att lägga av. Jag vill inte bli ihågkommen bara för detta. Utan för så mycket mer. Och i det jag vill bli ihågkommen för ryms inte bara vad jag gör, utan kanske framför allt hur jag gör det. Egentligen vill jag nog mer bli ihågkommen för den jag är än och hur jag är, än vad jag gör. Eller hänger det ihop?

Förhoppningsvis.

 

 

Pin It on Pinterest

Share This