Det är nästan hopplöst svårt. Inte bara att få jämställda ledningsgrupper och styrelser, utan att också nå en balans på scenen under konferenser. Under det decennium jag nu jobbat som moderator har det kommit klagomål mer eller mindre frekvent från publiken att det varit för få tjejer som talare. Och så klagas det på arrangören som inte lyckats få till ett jämställt program. Men även om ett stort ansvar vilar på den som attraherar talarna och sätter programmet så ligger långt ifrån hela ansvaret där. Jag skulle vilja påstå att det största ansvaret ligger på kvinnorna själva.

Hårt jobb för att få fler kvinnliga talare på scen

Varför är det så många konferenser som saknar kvinnor på scen? Visst finns det undantag, men på väldigt många konferenser, inom olika branscher och områden, så är en majoritet av talarna män. Ibland har jag fått höra från arrangören att det är skönt att i alla fall moderatorn är kvinna men för publiken verkar det vara en klen tröst. Alltid är det någon eller några som klagar på att arrangören inte gjort sig jobb. Vilket oftast inte är sant. Jag möter ofta arrangörer som sliter sitt hår i förtvivlan för att det är så svårt att få tag på kvinnliga talare. Som inget hellre skulle vilja än att ge tid till fler kvinnliga talare. Men det är inte så lätt att nå dit. För kvinnorna vill inte.

Låt mig ta ett färskt exempel. På den stora it-konferensen Radar Summit jobbar de hårt för att få kvinnliga talare, något jag sett tydligt under de två år som jag modererat konferensen. I år var såväl Alexandra Larsson från Combitech och den internationella futuristen Amy Webb på plats som keynote-speakers. Men sedan hände något. När eftermiddagens 12 break-out-pass skulle marknadsföras av talarna själva innan lunch, där de en efter en berättade varför åhörarna skulle välja just deras seminarium, var samtliga män. Det var väldigt tydligt. Man efter man kom i rad upp på scen och drog sin pitch. Inte en kvinna. Sedan visade det sig att flera av seminarierna ändå presenterades av kvinnor, men kvinnorna gick inte upp på den stora scenen och gjorde reklam för sitt seminarium. Varför?

Rädda att misslyckas?

Den lätta, generella förklaringen är att kvinnor varken vill eller vågar. Visst finns det kvinnor som både vill och gör det med lust, men förvånansvärt ofta säger kvinnor nej till uppdrag de inte med säkerhet vet att de klarar av. Här är en skillnad mellan könen. Jag hör ofta den här frustrationen från arrangörer av konferenser. De frågar kvinnor men får nej till svar. Det är som att många kvinnor ska ha en garanti för att allt ska gå klanderfritt innan de tar steget. Som att de inte vågar riskera att inte göra perfekt ifrån sig.

Jag tror att det bästa sättet att växa är att våga. Att utmana sig själv, gå utanför sin komfortzon och utsätta sig för det som kan kännas lite läskigt, men som är helt underbart att klara av – efteråt. Och den fantastiska känslan går bara att uppleva om man har ansträngt sig och vågat mer än man först trodde.

Så släpp sargen och våga. Ge dig själv gåvan att säga ja. Du kommer personligen att utvecklas och vinna mycket på det. Du kommer också att ge andra gåvan att få lyssna till en person som har mycket att ge – för du har mycket att ge. Det vet jag att alla tjejer har.

På bilden högst upp ser du mig Anna Bellman tillsammans med arrangörerna av Radar Summit 2018 Christina Werner och Hans Werner.

  • Facebook
  • Twitter
  • Google+
  • Pinterest
  • reddit
  • LinkedIn

Anna Bellman & Amy Webb

  • Facebook
  • Twitter
  • Google+
  • Pinterest
  • reddit
  • LinkedIn

Alexandra Larsson från Combitech på scen

  • Facebook
  • Twitter
  • Google+
  • Pinterest
  • reddit
  • LinkedIn

Moderator Anna Bellman & Keynote Speaker Amy Webb

Pin It on Pinterest

Share This