Ibland är jag bra lättpåverkad. Av andra. Ganska ofta faktiskt när jag tänker efter. Som när min dotter framhärdar att jag är världens bästa mamma, och inte bara säger det en gång, utan gång, på gång, på gång. Ja, då börjar jag nästan tro att jag ligger i toppskiktet av världens alla mammor. Eller när jag blir utskälld av en kraftig karl för att jag ställer min bil lite tokigt på grund av att en annan bil parkerat för vårt garage och jag därför inte kan parkera min bil i garaget som jag har betalt för, ja, då blir jag också rätt så arg, irriterad och uppgiven. Som tur är händer det första exemplet betydligt oftare än det andra.

Idag blev jag bjuden på lunch av en person som är fantastisk på att smitta av sig sitt spontana och härliga humör och sin positiva energi. Hon är lite av världsmästare på att sprida sköna vibbar omkring sig. Både genom sitt sätt att vara och genom sin härliga konst. Vår huskonstnär Catrine Näsmark är en sån person man gärna omger sig med. För att man mår så bra i hennes närhet. Och av hennes tavlor. När vi åt lunch idag så kom vi av någon anledning in på just detta ämne. Och Catrine sa att hon missat ett radioprogram som hette något i stil med “Det räcker med ett hej” som förmodligen handlade om att vi borde säga hej oftare till personer vi möter, som vi inte känner. Och det är ju så. De personer jag bara möter på gatan som säger ett hej i förbifarten, eller som ger ett varmt leende utan att de egentligen måste, de gör min tillvaro lite lättare. Det värmer långt in. För de behöver ju faktiskt inte.

Och då tänker jag att jag är nog överlag rätt så bra bra på att ge leenden eller ett enkelt hej till andra, som jag inte känner. Fast alltför ofta är jag helt värdelös. Då jag går där med min ljudbok i lurarna, eller då jag helt försjunken i tankar fokuserar på gatstenarna istället för de personer jag möter. Att mycket oftare borde jag lyfta blicken och låta den möta någon annans tillsammans med ett leende. För kanske är det jag som gör den andra personens tillvaro en aning ljusare. Det är ju dumt att chansa.

Det räcker ju faktiskt med ett hej.

Catrine Näsmark. Efter lunch och latte.

Pin It on Pinterest

Share This