Det är lätt att tro att man alltid måste prestera på sin absoluta topp. Jag håller på att vänja mig vid att alla inte gillar allt man gör. Det kanske heller inte är meningen. Fick igår en utvärdering där totalresultatet blev 4,4 av 5, vilket ju är rätt bra, men där ett par kommentarer var av den mindre positiva arten. Och då är det så lätt att fokusera bara på det. Varför gör man det när 95% är positiva? 

Såg imorse en intervju på TV4 med Fredrik Wikingsson som hade fått en egen konsert med Bob Dylan. Helt själv, som del i “Experiment ensam” som en polare till honom gör. Han verkar i det närmaste besatt av Bob Dylan, och sa att Dylans högsta nivå är så otroligt hög men att Dylans lägsta nivå är riktigt låg. Därför har de gjort en spotify-lista med Dylans tio sämsta låtar.

Det känns lite befriande på något sätt. Att någon som hyllas så enormt under så många år, också gör mindre bra grejer. Jag tänker att det kanske är en förutsättning för framgång, att tillåta sig att inte vara på den absoluta toppen hela tiden. Att våga experimentera sig fram, för att ibland få in en fullträff. För om man inte vågar ta ut svängarna, så kanske man aldrig når den högsta nivån heller.

Och sedan det där med att många gillar det man gör men inte alla, det är ju egentligen en helt annan fråga. Men nog så viktig att hantera. Om man försöker göra alla nöjda, så kanske man blir så slätstruken att inte någon blir riktigt hejdundrandes nöjd.

Pin It on Pinterest

Share This